Det är full fart på området, högsommar, allsång och sol. På antikvariskas kontor är det dock lite lugnare tempo. De flesta är nämligen på semester. Så nu när många av våra kulturhistoriska miljöer är öppna för våra besökare och så att säga ”off limits” för oss, så gäller det att motivera sig med arbetsuppgifter vid skrivbordet. Vi sommarstädar efter vårens intensivare arbetsuppgifter, röjer undan innan semestern och skriver klart dokument och rapporter. Kanske passar på att läsa den där artikeln som var så spännande och intressant, men som sakta men säkert grävt sig djupare i en pappershög sedan februari eller någon annan vårmånad.

För oss som jobbat med fotografering och inventering i våras så är detta ett utmärkt tillfälle att tag i registervård och omkatalogisering. Det innebär att vi ser över att de föremål vi har inventerat har en post i vår databas, Primus. Att vi dubbelkollar att informationen i posten är korrekt och att vi kompletterar där det saknas uppgifter. Vi stämmer också av med äldre inventarielistor för att se att allt är där det ska, att inget försvunnit eller flyttats på. Det är ett viktigt och tidsödande arbete.
Men det är också väldigt roligt!

Ta en virtuell promenad i Skogaholms herrgårds sal. Titta extra noga på porträtten som vi arbetar med just nu.

Just nu tittar jag t.ex. närmre på en grupp infällda porträtt i Skogaholms herrgårds sal. I början blev jag inte riktigt klok på hur porträttens proveniens, eller historia, hängde ihop. Några var enligt vår äldre dokumentation original, några var kopior och ett såg ut vara en deposition. Jag tror att jag har sprungit upp till herrgården minst 3 eller 4 gånger för att dubbelkolla mina teser. Varje gång har jag blivit lite klokare, men också lite mer frågvis, för jag har kommit på nya frågeställningar varje gång. Herrgården skapades på början av 1930-talet då Skansen var en del av Nordiska museet. De äger fortfarande föremålen även om vi innehar ansvaret för dem. Detta innebär också att de har en del av originaldokumenten i sina arkiv och i sina databaser. Så efter lite hjärngympa bad jag Nordiska museet om hjälp och tillsammans har vi nu luskat ut hur det ligger till. Det visar sig att 8 är original och 4 är kopior.
Tänk att det kan ta 80 år att få rätt nummer och papper!

Lars Persson Hierta (1648-1711) och hans andra maka Maria Christina Hierta (1670-1736).

En bild på ett föremål räcker långt. Men bilden säger inte allt. Det är den fakta som vi skriver in i poster som bidrar till att sätta föremålet i sin historiska och samtida kontext. I våra listor har det t.ex. stått att dessa två porträtt är kopior från 1930-talet. Men ett vant öga kan se att så inte är fallet. Med lite research har jag lyckats dra slutsatsen att givaren till dessa porträtt är de avbildades, Lars Persson och Maria Christina Hiertas, barnbarnsbarnbarns svärdotter. Har porträtten gått i arv i samma led? Nej, för portätten ägdes på 1790-talet av Skogaholm herrgårds ägare, Carl Philip Wennerstedt, barnbarn till ovannämnda porträttsittare. Och hans barnbarn i sin tur, Gustaf Fromhold Armfelt, var den person som en gång i tiden tog porträtten från Skogaholm, någon gång på 1830-talet. Iaf om man ska tro en skrift från 1915 som jag hittat ett scannat exemplar av på runeberg.org. (Tack Projekt Runeberg!) Var porträtten har varit sedan dess, och när de kom till Hiertas släkt, det är fortfarande ett mysterium.

Läs artikeln från 1915 och lär er mer om Skogaholms herrgård och släkten Wennerstedt.

Jag ska återgå till resten av porträtten
i salen. Two down, teen more to go.

/Sandra