Barnmorska på Skansen



Några reflektioner av en ny barnmorskevolontär

Lördagen den 30 september 2017

Vädrets makter var vänliga med en nästintill klarblå himmel och 15 grader varmt.

Det medförde att det var en hel del besökare och att jag inte behövde gå omkring i regnkappa och paraply! Ombytt och klar lämnade jag klädkammaren en kvart före utsatt tid kl. 11. De första besökarna jag mötte i backen till vaktstugan var en grupp på 12 personer – min egen familj! Tre av mina barn, två svärdöttrar, sex barnbarn och min man, härligt med en sådan support.

Runt hörnet vid Vaktstugan stod en hel kommitté från Barnmorskeförbundet med Kajsa i spetsen. Det blev fotografering, in och hämta väskan och spänna fast den på cykeln och ännu mer bilder.

Annika Johansson (projektledare för Barnmorskan på Skansen) tillslöt och vi vandrade över Bollnästorget vidare mot statarstugan.

Väl framme i statarstugan blev det första mötet med besökare en kvinna som fött sina två barn hemma, barnen var nu i tjugoårsåldern. Det blev ett bra möte med en intressant diskussion om hemförlossning. Mera fotografering både inne i statarlängan och utanför, med cykel och utan, tillsammans med Kajsa och Harriet, en av de andra barnmorskevolontärerna.

Blev sedan kvar i statarstugan framemot kl 13, det var en jämn ström med besökare, mycket utländska gäster de flesta engelsktalande trots variation på nationell tillhörighet.

Hälsade besökarna välkomna till statarstugan, presenterade mig som barnmorskan.      Att mitt besök gäller fru Johansson som väntar sitt sjätte barn men hon är ju inte här, hon är väl ute och mjölkar… Se er omkring, här levde en familj med fem barn! Hur många sängar finns det? Hur tror n i att de sov? Var ska man lägga det nya barnet? Kanske det får bli en byrålåda som man bäddar för det nya barnet!?

Många intresserade sig för instrumenten som jag dukat upp på slagbordet framför fönstret.

En irländsk kvinna berättade om sin förlossning då hon förlöstes med kejsarsnitt då hon var gravid med tvillingar. Hon tänkte sig in i situationen att hon skulle ha varit kvinnan som levde i statarstugan hur hade det gått då…

Det var även svensktalande besökare både barn och vuxna även de som själva hade minnen från sin barndom. En man blev väldigt tagen då stugan var ”som att kliva in hans mormors stuga” med spisen och möblerna. Han berättade att hans mormor flyttade till sin stuga under sommaren, hade med sig korna som fick gå i skogen under dagarna för att komma hem till kvällen för att mjölkas. Han själv hade som barn vistats i stugan tillsammans med sin mormor. ”Det var ingen dans på rosor att bo och leva så” När hans mormor gick bort på 70-talet så släpades alla möbler och tillhörigheter ut och eldades upp! ”Och tänk idag är det museum”.

Åt min lunch i Vaktstugan och vandrade sedan åter över Bollnästorget i riktning mot statarstugan, samtalade med besökare under min vandring. Väl framme i statarstugan fick jag besök av min familj även Pia Höjeberg i sällskap med sina barnbarn besökte statarstugan.

Ett par i 70 års ålder var inne i stugan och ställde frågor om barnmorskan, om utbildning, var jag verkade, hur mitt uppdrag såg ut och från vilket årtionde jag föreställde. De gick sedan in i den andra statarlägenheten. Mannen kom sedan tillbaka och undrade om jag kunde svara på en fråga som han hade. ”Hans mor var född 1911 i en by nära där nuvarande Arlanda ligger. Hans mor var yngst av en stor syskonskara. När det var dags för hans mormor så kallade man inte på barnmorskan utan på en gumma som brukade hjälpa till vid förlossningar. Gumman gick under namnet döv-Emma.” Varför kallade man inte på barnmorskan? Fanns det inte barnmorskor överallt? Hur länge förlöste ”gummor”? Det blev en bra diskussion, mannen var djupt tagen. Upplevde att detta var något som han hade funderat över länge.

Det fortsatte med en ström av besökare fram till att jag avrundade strax efter kl. 15 med att eftersom fru Johansson inte var på plats så får jag väl ge mig iväg.

Annika Johansson fanns som stöd under hela dagen klädd som en tant från 1920-talet, kanske en granne till fru Johansson som bodde i statarlängan.

Det var en trevlig och intressant dag, kändes lite extra att vara den första barnmorskan på Skansen i detta koncept. Möte en barnfamilj på min väg som när de hörde att jag var barnmorska sa att det var bra att veta och det känns ju tryggt utifall det skulle behövas…

Önskar er andra lycka till!

Anne-Marie Lundgren



Inredningssnickeri som på Charles Totties tid



På Skansen jobbar vi med att våra kulturhistoriska miljöer ska vara trovärdiga. Vi ska också på olika sätt arbeta med att bevara kunnandet kring byggnadshantverket. Ett sätt att skapa trovärdiga miljöer, som vi tror, är att hålla en hög ambitionsnivå när det gäller val av metoder och material i de arbeten som ska utföras.

I Totties-projektet har vi valt att jobba med inredningssnickerierna i enlighet med hur man gick tillväga som snickare på 1770-talet. Vi har använt originaldelar från Tottieska malmgården, inredningsdelar som flyttades med till Skansen men som aldrig sattes upp på 1930-talet. Istället lade man upp överblivna bröstningssnickerier, foder och fönsternischinklädningar på vinden. Där har de legat tills vi för något år sedan plockade fram dem för att använda som förlagor till de snickerier som vi idag nytillverkar med handverktyg.

Poängen med att använda handverktyg hela vägen är att våra snickare efter detta projekt kommer att vara väldigt drivna när det gäller att arbeta med handverktyg, de kommer att läsa spåren i originalbyggnadsdelarna efter sina snickarkollegor i äldre tid som andra läser böcker, och förhoppningen är att vi får en inredning på Totties som så långt vi idag kan säga är trovärdig för sin tid. På köpet har vi byggt på och förlängt bevarandet av kunskapen ytterligare en generation om hur man väljer virke till olika snickeridelar, torkar virke, sågar, hugger och hyvlar med handverktyg för att få till ett inredningssnickeri på samma sätt som man gjorde innan mekaniseringen av snickarhantverket tog vid.

Det intressanta är att vi också i projektet ställs inför så många nya frågor, och lär oss så mycket nytt, redan från det att vi satte igång!

/Marianne

Läs mer om hur medlemmarna i FRI, – de svenska friluftsmuseernas samarbetsorganisation, ämnar att jobba med kulturhistoriska byggnader i organisationens gemensamma policy för byggnader.

Med människan i centrum

När vi idag arbetar med att utveckla våra befintliga kulturhistoriska miljöer, som tex Tottieska gården eller Boktryckarbostaden, arbetar vi mycket med vilken upplevelse vi vill att våra gäster ska få när de besöker en kulturhistorisk miljö på Skansen. Vi vill att våra gäster ska möta en människa, inte bara kunna läsa på en skylt, och att de samtal som förs mellan gäster och pedagogen i huset ska utgå från människors livsvillkor i dåtid men att de berättelser och frågeställningar som tas upp ska relatera och ge perspektiv på samtiden och framtiden. Paret Tottie I Totties ska vi prata om tiden 1721 -1830, en tid då förändring växer fram som en positiv möjlighet. I den samhällsklass som Charles Tottie och Maria Arfwedsson tillhörde förväntades man upptäcka vetenskapens möjligheter, göra värdefulla insatser som spridare av kunskap och nya rön för det allmännas bästa. Landets befolkning skulle få hjälp att upplysas av en bildad elit, en modernisering ovanifrån kan man säga. Nyttotänkandet och vikten av god hushållning stod i centrum. Allt har sin plats och betydelse och förväntas vara till nytta. Nyttan hade moraliska dimensioner och var nära kopplad till religion och dygd. Upplysningstiden präglades av synen på människan som samhällsvarelse med rättigheter och skyldigheter, människans mänsklighet låg i förnuftet och språket. De äldre auktoriteterna kung och kyrka behövdes i mindre utsträckning, eftersom Gud utrustat människan med förnuft. Det ansågs givet att människors dygder och goda egenskaper, deras flit och sparsamhet skapade landets välstånd. Det var på dygden samhället byggdes, ett dygdigt beteende var en förutsättning för all god hushållning.

Med utgångspunkt i familjen Tottie kan man t.ex. prata om den tidens globalisering, familjens internationella kontaktnät, de nya rönen som spreds bl.a. genom att vetenskapsmän följde med på handelsfartyg till länder långt borta och de sociala förskjutningar i samhället som pågick under denna period. Det här kan mina kollegor på pedagogiska enheten beskriva på ett väldigt bra sätt. Själv tänkte jag försöka hålla mig till att skriva om byggnaderna, och i det här fallet den fasta inredningen på Tottieska gården. För den fasta inredningen ska fungera som ett stöd i pedagogernas arbete och de aktiviteter som pågår när miljön är öppen.

/Marianne