Järnspisar på Skansen

Järnspisen eller vedspisen lanserades brett under andra hälften av 1800-talet och förändrade sättet man tillredde sin mat i hemmet.

På Skansen finns många fantastiska spisar i våra kulturhistoriska miljöer. Nedan följer en bildkavalkad över svenska järnspisar i Skansens miljöer som visar 1870-tal till 1950-tal. På Skansens hemsida finns en kort introduktion till hur du underhåller en järnspis.

Vedspis, J & C. G. Bolinders M.V.A B No 20, i Skomakarhuset som visar en miljö från 1870-talet.

J & C.C. Bolinder No 17 K i Arbetarbostaden, 1890-tal

Eventuellt en Norrahammar No 1, i Gravörens verkstad, 1890-tal

Husqvarna Vapenfabrik No 0228 i Posthuset, 1910-tal

Husqvarna No 26 i Väla skola, 1910-tal

Husqvarna No 27 i Missionshuset omkring 1915

En Husqvarna No 729 finns i Kolonistugan från 1920-talet

En Skoglund & Olson No 7 finns i Ordenshuset som är från 1920-talet

Husqvarna No 134 i Skånegården, 1920-tal

I Statarlängan till vänster står en Åkers Stycke Bruk No 6, 1920-tal

Och i Statarlängan till höger står också en Åkers Stycke Bruk No 6

I Järnhandlarbostadens kök står en Bolinders No 65 A, 1930-tal.

Husqvarna Vapenfabrik No 227 från 1930-talet står i den moderna Timmerkåtan i Samevistet

I Kolonistugan från 1940-talet står en Norrahammar No 1

En Klafreström Vasa No 3 i Folkets hus, 1950-tal

.// Ulrika, Samlingskoordinator på Skansen

Barnmorska på Skansen

Några reflektioner av en ny barnmorskevolontär

Lördagen den 30 september 2017

Vädrets makter var vänliga med en nästintill klarblå himmel och 15 grader varmt.

Det medförde att det var en hel del besökare och att jag inte behövde gå omkring i regnkappa och paraply! Ombytt och klar lämnade jag klädkammaren en kvart före utsatt tid kl. 11. De första besökarna jag mötte i backen till vaktstugan var en grupp på 12 personer – min egen familj! Tre av mina barn, två svärdöttrar, sex barnbarn och min man, härligt med en sådan support.

Runt hörnet vid Vaktstugan stod en hel kommitté från Barnmorskeförbundet med Kajsa i spetsen. Det blev fotografering, in och hämta väskan och spänna fast den på cykeln och ännu mer bilder.

Annika Johansson (projektledare för Barnmorskan på Skansen) tillslöt och vi vandrade över Bollnästorget vidare mot statarstugan.

Väl framme i statarstugan blev det första mötet med besökare en kvinna som fött sina två barn hemma, barnen var nu i tjugoårsåldern. Det blev ett bra möte med en intressant diskussion om hemförlossning. Mera fotografering både inne i statarlängan och utanför, med cykel och utan, tillsammans med Kajsa och Harriet, en av de andra barnmorskevolontärerna.

Blev sedan kvar i statarstugan framemot kl 13, det var en jämn ström med besökare, mycket utländska gäster de flesta engelsktalande trots variation på nationell tillhörighet.

Hälsade besökarna välkomna till statarstugan, presenterade mig som barnmorskan.      Att mitt besök gäller fru Johansson som väntar sitt sjätte barn men hon är ju inte här, hon är väl ute och mjölkar… Se er omkring, här levde en familj med fem barn! Hur många sängar finns det? Hur tror n i att de sov? Var ska man lägga det nya barnet? Kanske det får bli en byrålåda som man bäddar för det nya barnet!?

Många intresserade sig för instrumenten som jag dukat upp på slagbordet framför fönstret.

En irländsk kvinna berättade om sin förlossning då hon förlöstes med kejsarsnitt då hon var gravid med tvillingar. Hon tänkte sig in i situationen att hon skulle ha varit kvinnan som levde i statarstugan hur hade det gått då…

Det var även svensktalande besökare både barn och vuxna även de som själva hade minnen från sin barndom. En man blev väldigt tagen då stugan var ”som att kliva in hans mormors stuga” med spisen och möblerna. Han berättade att hans mormor flyttade till sin stuga under sommaren, hade med sig korna som fick gå i skogen under dagarna för att komma hem till kvällen för att mjölkas. Han själv hade som barn vistats i stugan tillsammans med sin mormor. ”Det var ingen dans på rosor att bo och leva så” När hans mormor gick bort på 70-talet så släpades alla möbler och tillhörigheter ut och eldades upp! ”Och tänk idag är det museum”.

Åt min lunch i Vaktstugan och vandrade sedan åter över Bollnästorget i riktning mot statarstugan, samtalade med besökare under min vandring. Väl framme i statarstugan fick jag besök av min familj även Pia Höjeberg i sällskap med sina barnbarn besökte statarstugan.

Ett par i 70 års ålder var inne i stugan och ställde frågor om barnmorskan, om utbildning, var jag verkade, hur mitt uppdrag såg ut och från vilket årtionde jag föreställde. De gick sedan in i den andra statarlägenheten. Mannen kom sedan tillbaka och undrade om jag kunde svara på en fråga som han hade. ”Hans mor var född 1911 i en by nära där nuvarande Arlanda ligger. Hans mor var yngst av en stor syskonskara. När det var dags för hans mormor så kallade man inte på barnmorskan utan på en gumma som brukade hjälpa till vid förlossningar. Gumman gick under namnet döv-Emma.” Varför kallade man inte på barnmorskan? Fanns det inte barnmorskor överallt? Hur länge förlöste ”gummor”? Det blev en bra diskussion, mannen var djupt tagen. Upplevde att detta var något som han hade funderat över länge.

Det fortsatte med en ström av besökare fram till att jag avrundade strax efter kl. 15 med att eftersom fru Johansson inte var på plats så får jag väl ge mig iväg.

Annika Johansson fanns som stöd under hela dagen klädd som en tant från 1920-talet, kanske en granne till fru Johansson som bodde i statarlängan.

Det var en trevlig och intressant dag, kändes lite extra att vara den första barnmorskan på Skansen i detta koncept. Möte en barnfamilj på min väg som när de hörde att jag var barnmorska sa att det var bra att veta och det känns ju tryggt utifall det skulle behövas…

Önskar er andra lycka till!

Anne-Marie Lundgren

Lunchrast på Skansen

Även vi medarbetare på Skansen behöver äta lunch. Det gör vi oftast i den så kallade Vaktstugan. Det är navet för alla oss som jobbar i de olika historiska husen och miljöerna. Här samsas vi om utrymmet i kylskåp och köar till diskhon för att få diskat vår mugg. Vissa har matlåda med sig hemifrån, andra köper en lunch från något av Skansens matställen. Man kan välja att sitta ute på de avskilda bänkarna intill jasminbuskarna eller undkomma solens hetta och sitta inomhus i lunchrummet.
När jag kommer in i lunchrummet med min micro- uppvärmda matlåda är det ett muntert sorl jag stiger in i. Runt ett långt bord sitter en salig blandning av uppklädda personer, som representerar en mängd olika historiska perioder och regioner. Att en fäbodjänta kan sitta bredvid en skånedräng är inget konstigt här. Längs väggarna trängs våra parkerade korgar och väskor med behövligt arbetsmaterial. Det är alltid lika spännande att sätta sig vid detta bord, för man vet aldrig vilket samtalsämne som kommer att behandlas denna gång. Här debatteras allt från opraktiska kjolar, Kinesiska muren, bångstyriga kor, godaste marmeladreceptet eller utomjordingar. Det är en öppen och härlig stämning, nära till skämt och skratt. Tyvärr tar lunchen alldeles för snart slut och jag får ta min korg och rusa tillbaka till stugan för att avlösa kollegan, så att även denne kan få sig en bit mat i magen och samspråka kring detta bord.

/Belinda L. Nilsson, pedagog

Arbetskläder

Femåringen tittar mig rakt i ögonen och säger ”Bor du här?”. Nej säger jag, jag jobbar här, men jag förstår varför han tänker så. Här står jag i Statarlängan och pratar om livet för nästan hundra år sedan klädd i en blårandig klänning, blommigt förkläde, svarta strumpor och kängor med håret uppsatt i en knut. Jag försöker förklara att när jag kommer till jobbet så byter jag om att det här bara är min arbetskläder. Vi som jobbar som museipedagoger börjar oftast vår arbetsdag i Klädkammaren. Klädkammaren är en riktig skattkammare med både originalkläder från olika tidsperioder och välsydda kopior. När vi ska jobba i en kulturhistorisk miljö så provar vi ut kläder som passar till just den miljön och den tiden.

På morgonen är vi många som byter om, någon sätter på sig en klänning från 1840-talet, en annan klär sig i Delsbodräkt och en tredje har på sig en klänning från 1930-talet. Det är nästan som en liten dräktparad i omklädningsrummet. Att vara klädd i kulturhistoriska kläder hjälper oss i vårt arbete, kläderna blir ett pedagogiskt redskap. Det är lättare att förklara hur man levde, tänk till exempel hur det var att bära vatten upp för den branta trappen i Arbetarbostaden iklädd en lång svepande kjol. Det är ju krångligt nog utan kjol och vattenhink.

Fast ibland när jag får frågan om jag bor här så svarar jag ”Bara på dagtid!”.

Mia, Museipedagog

Alla är ute – damernas omklädningsrum på Klädkammaren

 

Funderingar kring en bomb

Under mitt kontorsfönster i Röda Längan på Skansen ligger en bomb. Den är rätt vacker i sin rostiga skepnad och smälter bra in i miljön. Men varför ligger det en bomb på Skansen?

Under 1900-talets första hälft stod det kanoner uppställda lite här och där på Skansen men de flesta av dessa är idag förvaltade av någon annan institution. Vid Sollidenterrassen finns det dock kvar ett kanonbatteri med fem slätborrade sexpundiga kanoner som var en gåva till Skansen genom Kungliga marinförvaltningen i Karlskrona år 1903. Uppe vid Skogaholms herrgård står två små kanoner.

I Skansens arkiv hittade jag flera bilder på olika kanoner som stått på Skansen. Bland annat hittade jag en bild från 1914 på en kanon som står uppställd, verkligen uppställd med pipan rakt upp mot himlen, utanför mitt nuvarande kontor. Men jag kan inte se om det ligger någon bomb invid. ”Min” bomb kan dock inte skjutas ur en kanon, men det har funnits åtminstone en mörsare på Skansen och de kan skjuta iväg bomber.

Mörsare NM.0039829

Bomben, som är stor som ett bowlingklot, har inga spår av märkning eller annat som går att identifiera den med. Så frågan varför det ligger en bomb under mitt fönster har inte ännu fått sin förklaring.

Vill du se fler bomber i museisamlingar kan du med fördel söka på DigitaltMuseum.se Bomb

/Ulrika, Samlingskoordinator

Kanon utanför intendent Alarik Behms bostad på Skansen år 1914.

 

Samer ett urfolk – skolprogram för mellanstadiet

 

I samband med den samiska nationaldagen erbjuder vi skolklasser ett upplevelsebaserat skolprogram om samisk kultur.

Eleverna får besöka våra kåtor, se och känna på Duoudij, samisk slöjd, lyssna till sagor och smaka på torkat renkött.

Renskötseln är en viktig del av den samiska kulturen och eleverna får pröva på att kasta lasso på en trären. Trärenen är gjord på Skansen efter inspiration av de renar Jon-Paul Persson hade hemma i Hosjöbotten i Jämtland.

 

Vi berättar även om samernas kamp för att få samma rättigheter som andra svenskar när
det gäller utbildning och bostäder.

Anna-Vera, museipedagog

Den fösta föreningen för samer i hela landet, Lapska Centralförbundet, grundades 1904 på Skansen.

Det är Jon-Paul Persson som byggt torvkåtan på Skansen

Från Seglora kyrka till Deutsche Historisches Museum i Berlin

Denna morgon påbörjade vår tavla ”Den breda och den smala vägen” sin turnéresa till Deutsche Historisches Museum i Berlin. Första anhalten är Nordiska museet som har hand om själva lånet och förbereder tavlan för den långa transporten.

Målningen ska medverka i den stora utställningen ”The Luther effect – Protestantism – 500 Years in the World” , den 12 april till den 5 november 2017.  Utställningen visar konst från hela välden och är en del i uppmärksammandet av 500 års jubileet för Reformationen. Mer om utställningen går att läsa här: https://www.dhm.de/en

 

 

Tavlan kommer ursprungligen från Umeå landsförsamlingskyrka och skänktes till Nordiska museet redan 1878. Vem konstnären är vet vi inte, men den är troligen målad i Stockholm och motivet har sin förlaga i ett holländskt eller tyskt kopparstick. Motivet föreställer den breda och den smala vägen. Vid Kristi kors sammanstrålar de tre vägarna, den breda som leder till fördömelse, den smala som för sin vandrare till Guds boning, samt den väg som inbjuder betraktaren av tavlan att söka sig fram till korset. Här kan du läsa mer om tavlan på Digitalt museum.

Johan Schuisky och Johanna Krumlinde i Kronbergs ateljé

Förra veckan återkom de skisser och skulpturer av Julius Kronberg som tidigare medverkade i Waldemarsuddes utställning ”Salongsmåleri!?”.  Så det har varit ovanligt mycket arbete för oss
med att montera upp och montera ner konst. Spännande att komma dukar och pannåer nära in på livet! Och lite väl spännande med stegklättring för mig som har svindel.

 

// Johanna, museiassistent

Fotografering av 1700-tals fajanser

I vintras invigde vi vår nya kulturhistoriska verkstad som också har plats för en fotostudio. Nu har vår fotograf Thomas en bättre plats för fotografering av våra museiföremål. Fotona är en del av den dokumentation vi gör av föremålen och  de sparas i vår databas. Hela tiden pågår arbetet med att uppdatera databasen och förnya, eller i de flesta fall lägga till foton på för första gången. Delar av våra samlingar går att se på Digitalt museum och där visas också bilderna. Vi jobbar hela tiden med att fler föremål ska kunna visas på webben, ett arbete som sträcker sig många år framåt.
Bilderna är bra för oss för att kunna identifiera föremålen, se hur de ser ut nu eller såg ut tidigare. De är också en inspiration för vem som helst som gillar gamla saker och vill lära sig mer. Digitalt museum och andra museidatabaser på webben gör det möjligt för forskare och allmänhet att på se vad som finns hos museerna. Hela tiden publiceras nya saker från samlingarna.
Vårt senaste fotoprojekt är att gå igenom en stor mängd svenska 1700-tals fajanser. När vi är färdiga kommer de att publiceras på Digitalt museum. De har delvis varit fotograferade tidigare, men inte alla och framför allt fanns inte alla baksidor av fat och tallrikar med. Där oftast de intressanta stämplarna och tecknen som visar varifrån de kommer, när de tillverkades och ibland också vad de kostade.
Några av tallrikarna har inte tillverkarens signatur på baksidan – men genom att vi nu kan jämföra ett stort antal tallrikars handmålade mönster så hoppas vi kunna dra slutsatser även om de anonyma faten. Målarnas handstil gå igen, liksom olika fabrikers varianter av dekor.
Den här fajanssamlingen går i blåvitt och finns i porslinsköket på Skogaholms herrgård. Ett rum där herrgårdens porslin förvarades och visades upp. Vårt porslinskök är inrett med inspiration från ett större sådant på Thureholms slott. Möblerna i rummet kommer också där ifrån. De är målade i vitt och blått med blomsterdekor, precis som fajanserna. Till och med de laggade ämbaren är målade, tillsammans med en yxa och en dammborste!
Johanna, museiassistent
Här ses några av tallrikarna med det så kallade ”humlemotivet” vänta på fotografering. De gröna lapparna är varje tallriks unika id-nummer. Det står också skrivet med liten stil på baksidan.

Här ses några av tallrikarna med det så kallade ”humlemotivet” vänta på fotografering. De gröna lapparna är varje tallriks unika id-nummer. Det står också skrivet med liten stil på baksidan.

Yxan som är målad i vitt och blått som en fajans

Yxan som är målad i vitt och blått som en fajans

Lagning av kontar och korgar

Denna vårvinter har jag ägnat många timmar till att laga korgar och kontar. Det har gjort att det har blivit c:a 40 korgar och 4 kontar som kan användas igen av våra pedagoger. Det är kul att få visa hur man förr lagade när det gick sönder. Så gjorde man förr och så gör vi fortfarande idag på Skansen.

Yvonne, Klädkammaren

Näverkontar slits mycket i vikningen vid locket, så där har den fått nya remsor.

Näverkontar slits mycket i vikningen vid locket, så där har den fått nya remsor.

 

Den här korgen har fått nya spån, även här är det ofta i en vikning de slits mest.

Den här korgen har fått nya spån, även här är det ofta i en vikning de slits mest.

Ibland får hörnen ta rejält med stryk och då kan man laga det med skinnbitar.

Ibland får hörnen ta rejält med stryk och då kan man laga det med skinnbitar.

Den stora salen på Tottieska gården

Gården invigdes på Skansen 1935, och det var då som stora salens inredning iordningställdes. Rummets möblering ställdes samman utifrån uppgifter från två bouppteckningar daterade 1776 och 1791. Rummet möblerades med salsstolar, spegellampetter och en ljuskrona.

Under 2016 gör Skansen en översyn och komplettering av salens möblering. Salsstolarna renoveras med ny stoppning och klädsel. Till rummets möblering tillförs nu ett salsbord i mahogny; nyförvärvet följer uppgifter i bouppteckningen daterad 1791, där ett större bord i mahogny listas. Vidare kompletteras rummet med en nyförvärvad ljuskrona från senare delen av 1700-talet. Sedan 1935 har rummet haft en ljuskrona i senempir som nu byts ut mot en mer tidsenlig modell. I arbetet med att iordningställa rummet ingår även en översyn av spegellampetternas bronsering och förgyllning. Arbetet med salens möbler beräknas vara färdigt till den första oktober 2016.

Johan Schuisky, Antikvariska enheten

Foto: Marie  Andersson

Foto: Marie Andersson