Under försommaren blev den fina ölandskvarnen från Glömminge färdigrenoverad av Skansens duktiga snickare Roger Tjernström och Anders Utas. Vi fick även ovärderlig extern hjälp av byggnadsvårdare Joar Nilsson.
Glömmingekvarnen, före och efter arbetet.
Kvarntypen som kallas stolpkvarn eller stubbamölla har en kraftig stubbe (eller stolpe) som bär upp kvarnhuset. Det är inte riktigt sant att det är stubben som bär upp hela kvarnhuset utan dess vikt leds också ner genom stubben till fyra snedsträvor som huggits in i både stubben och fällts in i ett liggande kryss av kraftiga ekstockar nedanför strävorna. De korslagda ekstockarna kallas för jordträn och dessa vilar i sin tur på fyra hörnstenar. Hela kvarnens stabilitet hänger bokstavligen på dessa fyra strävor som så snillrikt fördelar vikten ner till jordträna.
Kvarnen vrids så att vingarna kommer i läge för vinden genom att kvarnhuset är vridbart kring den fasta mittstocken (stubben). Man tar helt enkelt tag i den långt utskjutande stocken (kallas för kvarnhäst) och vrider hela kvarnhuset i det läge man önskar. Glömmingekvarnen är en ursprunglig väderkvarnstyp som har varit vanlig i Sverige sedan medeltiden.
Glömmingekvarnen som är helt uppförd i ek (förutom sidostöttorna som är i gran) och vars ålder inte är klarlagd återuppfördes på Skansen år 1922, samtidigt som den andra ölandskvarnen från Torslunda, som står en bit bort.
Det var i jordträna och i snedsträvorna som vi i vintras upptäckte rötskador. Jordträna böjdes ned mot marken vilket bland annat berodde på att tapparna och hålen på strävorna deformerats. Det innebar i sin tur att kvarnens vikt helt flyttades från strävorna till stubben, vilket medförde att vikten togs upp av jordträna och att stabiliteten försämrades. Ett av jordträna var dessutom knäckt.
Uttjänt jordträ och snedsträva. Hörnstenen har rullats bort.
Det är sällan som ett sådant totalt utbyte av material sker i våra byggnader, då vi gärna låter materialet i sig berätta sin historia. Men på grund av att kvarnen med tiden riskerade att välta valde vi att byta ut båda jordträna och alla snedsträvor utom en till nya. Även de två rörliga sidostöttorna av gran hade börjat murkna och byttes ut mot nya.
En gammal och en ny snedsträva (i vardande). Vi kopierade varje byggnadsdel så noga det gick.
Vi såg också renoveringen som en möjlighet att lära oss mer om teknik, materialval och äldre kvarnkonstruktioner som annars riskerar att falla i glömska. Därför arbetade snickarna med traditionella metoder och verktyg, vilket är fallet när det gäller åtgärder på alla Skansens museala byggnader.
Dubbelhuggning är en effektiv metod för att få jordträet i rätt dimension. På bilden Joar och Roger som växelvis hugger in spår i ytveden. ”Skulkarna” mellan spåren huggs sedan lätt bort med yxa.
Anders fixar till snedsträvans tapp med stämjärn.
När vi skulle tillverka nya jordträn och snedsträvor användes ek liksom tidigare. Fyrkantsvirke höggs ut ur ekstockar för hand med yxa och sluthöggs sedan med bredbila.
Joar sluthugger jordträet med en saxslipad bredbila.
Själva lyftet av kvarnen och få ut och sedan passa in jordträn och snedsträvor var ett spännande projekt där förflyttningar av grundstenar och jordträn utfördes på uråldrigt vis med hjälp av järnrullar och spett, medan själva kvarnhusets lyftes med modern domkraft. Att passa in alla delar tog sin lilla tid. Trots stockarnas stora dimensioner var det väldigt små marginaler vid inpassningen på grund av konstruktionens stabiliserande funktion. Men trägen vinner och till slut bara satt allt precis där det skulle.
Inpassning av jordträt.
Idag står Glömmingekvarnen stabilt igen och kommer förhoppningsvis stå så minst en hundra år till.
/Boel
Ett boktips från enhetens boknörd för alla er som är intresserade av yxor:
Gränsfors Bruks Yxboken finns tillgänglig som PDF på nätet!
/Sandra