I Klädkammarens samling av folkliga dräkter döljer sig en riktig skatt, 14 stycken svartluvor från Delsbo socken i Hälsingland. Det är en särskild modell av bindmössa som inte har någon känd motsvarighet i Sverige. Den bars när man gick i kyrkan vintertid, av både gifta och ogifta kvinnor.

Bindmössa, ”svartluva”, SKAKLK.0006162 A. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul Klicka på bilden för att komma till bindmössans föremålspost på DigitaltMuseum.

Mössan är klädd med svart sammet, monterad så att de färgade stadtrådarna på tyget bildar en kant i nacken. Ovanpå sammeten är en c:a 95 mm bred mellanspets monterad, dels en längd från panna till nacke, dels en längd från öra till öra. Spetsen är av en typ som anses vara knypplad av den i Delsbo kända familjen Rudolphi. Det är en uddspets med mönster av stora romber med mindre mönsterfigurer inuti och runtom. Spetsens uddar ligger i mössans ytterkant på den tvärgående längden, men på den bit som går från pannan bakåt är det uddar åt ena hållet bara, något som inte har krävt någon åtgärd. Men det märkvärdigaste med spetsen är att den är svart och stel. Ovanför spetsen sitter ett svart mönstervävt brett sidenband, och detta band används också till dragband i nacken, knutet med stor rosett. Den gifta kvinnan visade sitt civilstånd genom en smal vit list av linnetyg i framkanten, mot vilken den svarta spetsens uddar avtecknade sig. Listen hade också en smal vit uddspets. På insidan av mössan sitter det hårt klistrade linnetyg som utgör mössans stomme.

Bindmössan som modeföreteelse uppkom hos de välbeställda kvinnorna i överklass och rikare borgarklass på kontinenten under 1500-talet. Det finns t.ex. ett flertal porträtt från Tudortiden i England där kvinnorna bär en sådan. Det blev en omtyckt modell av huvudbonad, som modifierades och höll sig med i modebilden under bortåt 200 år, och på den tiden tog den sig också in i den svenska klädedräkten. Det finns många olika modeller i den folkliga klädseln runtom i vårt land. Vad som ligger bakom den speciella utformningen i Delsbo förlorar sig dock i historiens dunkel. Sammeten, sidenbandet och spetsen är alla tre dyrbara beståndsdelar, så den måste räknas som ett plagg av hög rang. Det är möjligt att den fick sin utformning under 1700-talets slut. Den användes sedan under 1800-talet, för att till slut gå ur bruk strax innan 1900-talets ingång.

Det var inte vemsomhelst som kunde tillverka en ”svarstluvva”, som det heter på Delsbomål. Precis som med andra bindmössor utfördes tillverkningen av specialister, som hade de rätta verktygen, rätta materialen och de rätta greppen i fingrarna. En av de sist levande tillverkarna är känd till namnet, Skrot-mor. Spetsarna kunde som sagt komma från någon medlem i familjen Rudolphi.  Det sägs att spetsen fick det svarta, stela och blanka utseendet genom att doppas i svart oljefärg. Det bruket är unikt för Delsbo här i Sverige, men det lär ha förekommit i danska och nordtyska dräkter. Både sammeten och sidenbanden måste inköpas vid någon stadsresa eller på marknad. Den enda lokalproducerade beståndsdelen är det grova linnetyget i fodret. Sedan är det ännu en sak som är unik med bärandet av såväl svartluvan som andra huvudbonader i Delsbo, och det är att kvinnorna bar den med sitt långa hår fritt hängande, gammal som ung.

/Lillemor

Litteratur:

P.G. Wistrand:  Svenska folkdräkter
B. Hillgren: En bok om Delsbo
B. Jonsson: Delsbodräkterna