Bryderier, bilande och brandtrappa



I förra veckans inlägg om arbeten i Totties kunde man läsa om packning och inplastning. Därefter vidtog det stora arbetet med att förbättra utrymningsmöjligheterna i huset. En brandtrappa skulle monteras från övervåningen ned till bottenvåningen i det tidigare privéet och ut via en nyupptagen öppning i portgången.

Brutalt, eller hur? Vi hade många varianter på att lösa utrymningen, men vid studier av äldre ritningsmaterial hade vi sett att det i portiken på ursprunglig plats fanns en dörröppning på motsvarande plats.

afterglow-16Men privéet då, hur kunde vi bara ta bort det? När Tottieska gården byggdes på Skansen gjordes en hel del avsteg från den ursprungliga byggnaden, man anpassade helt enkelt huset till tomten och byggnadens funktion i Skansenstaden. Även delar av rummens placering och funktioner anpassades till Skansens hus och till det som man då, 1936, ville berätta om. Så var det med det privét som gjordes 1936, det fanns inte där på Charles Totties tid, men det var vanligt i den tidens bostäder i de övre sociala skikten och rymmer viktiga berättelser om dåtidens vardagsliv.

Som tur är för oss idag finns ett litet utrymme bakom en dörr på motsvarande sida om alkoven där det fanns möjlighet att nyinreda ett privét från tiden. Och med brandutrymningskraven och den hägrande möjligheten att återigen visa övervåningens fantastiska rum var valet lätt. Brandtrappans placering var bestämd.

Ett stort hål i mellanbjälklaget togs upp, och ett stort hål i fasaden togs upp. Herregud! Monteringen var ett imponerande pussel och ett inkrånglande av en trappa i det trånga utrymmet, men beräkningarna stämde och till slut var den på plats!

Den nya trappen på plats. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

Den nya trappen på plats. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

/Marianne



Bakom plastade fönster på Tottieska gården



Hörnrummet under nedpackning. Foto Johan Schuisky

Hörnrummet packades ner och tömdes innan det skyddstäcktes. Foto Johan Schuisky

Så när Tottieska gården stängdes för våra gäster våren 2012 vidtog ett febrilt arbete inne i huset. Föremålen plockades ned, packades och magasinerades. Väggmåleri och fasta inredningar statusbesiktigades av konservatorer, de känsliga väggarna och golven skyddstäcktes. Stora hål skulle tas upp i stommen, jösses vad här skulle damma!

/Marianne

Bakom lyckta fönster och dörrar på Tottieska gården…

Nu händer det grejer på Totties! Tyvärr är det inget som den nyfikne besökaren på Skansen kan ta del av, men på antikvariska enheten är vi desto mer delaktiga. Arbetet gör vi tillsammans med Byggnadsavdelningen här på Skansen. För att ni ändå ska ges möjlighet att delta tänkte vi här i bloggen berätta om det arbete som sker i det fördolda, bakom plasten och de stängda portarna i stenhuset i Skansenstaden. Arbetet har pågått ett tag, men nu börjar det bli synliga resultat. Då vill vi ju berätta! Men för att ni ska förstå kommer först en resumé:

Tottieska gården uppfördes på Skansen under åren 1932-1935. Den rymmer några fantastiska fasta inredningar som Charles Tottie lät tillverka till sin malmgård på Södermalm i Stockholm under 1760- och 1770-talet. Inredningarna skänktes till Nordiska museet i samband med att malmgården skulle rivas och ge plats för flerfamiljshus i det på 1930-talet snabbt växande Stockholm. Förutsättningen för gåvan var att inredningarna skulle visas för allmänheten på Skansen. Charles Tottie var under sin levnad med och grundade Stockholms stads Brandförsäkringsbolag. Som en hommage till sin grundare skänkte man pengar för att kunna bygga Skansenstadens enda stenhus där Charles Totties fantastiska inredningar kunde visas för allmänheten.

Förmaket på Tottieska gården. Foto Marie Andersson

Förmaket på Tottieska gården. Foto Marie Andersson

Lite drygt 70 år efter invigningen, hade brandmyndigheterna dömt ut utrymningsmöjligheterna i övervåningen och värmesystemet var i behov av en översyn. Brandkontoret, som Stockholms stads Brandförsäkringskontor numera heter, skänkte Skansen en gåva så att de nödvändiga åtgärderna kunde göras så att övervåningen återigen ska kunna visas för Skansens gäster.

2011 gjordes arkivstudier, inventeringsarbeten och beskrivningar av de kulturhistoriska värdena i miljön. Hela miljön analyserades; vilka värden finns här? Hur har Tottieska gården använts i det pedagogiska arbetet riktat mot gäst? Vad ville man från början? Hur har miljön förändrats över tid? Vilka historier skulle vi kunna berätta i den här miljön? Vad vill vi idag förmedla i Tottieska gården?

/Marianne

Se om ditt hus. Och dina papper.

Det är full fart på området, högsommar, allsång och sol. På antikvariskas kontor är det dock lite lugnare tempo. De flesta är nämligen på semester. Så nu när många av våra kulturhistoriska miljöer är öppna för våra besökare och så att säga ”off limits” för oss, så gäller det att motivera sig med arbetsuppgifter vid skrivbordet. Vi sommarstädar efter vårens intensivare arbetsuppgifter, röjer undan innan semestern och skriver klart dokument och rapporter. Kanske passar på att läsa den där artikeln som var så spännande och intressant, men som sakta men säkert grävt sig djupare i en pappershög sedan februari eller någon annan vårmånad.

För oss som jobbat med fotografering och inventering i våras så är detta ett utmärkt tillfälle att tag i registervård och omkatalogisering. Det innebär att vi ser över att de föremål vi har inventerat har en post i vår databas, Primus. Att vi dubbelkollar att informationen i posten är korrekt och att vi kompletterar där det saknas uppgifter. Vi stämmer också av med äldre inventarielistor för att se att allt är där det ska, att inget försvunnit eller flyttats på. Det är ett viktigt och tidsödande arbete.
Men det är också väldigt roligt!

Ta en virtuell promenad i Skogaholms herrgårds sal. Titta extra noga på porträtten som vi arbetar med just nu.

Just nu tittar jag t.ex. närmre på en grupp infällda porträtt i Skogaholms herrgårds sal. I början blev jag inte riktigt klok på hur porträttens proveniens, eller historia, hängde ihop. Några var enligt vår äldre dokumentation original, några var kopior och ett såg ut vara en deposition. Jag tror att jag har sprungit upp till herrgården minst 3 eller 4 gånger för att dubbelkolla mina teser. Varje gång har jag blivit lite klokare, men också lite mer frågvis, för jag har kommit på nya frågeställningar varje gång. Herrgården skapades på början av 1930-talet då Skansen var en del av Nordiska museet. De äger fortfarande föremålen även om vi innehar ansvaret för dem. Detta innebär också att de har en del av originaldokumenten i sina arkiv och i sina databaser. Så efter lite hjärngympa bad jag Nordiska museet om hjälp och tillsammans har vi nu luskat ut hur det ligger till. Det visar sig att 8 är original och 4 är kopior.
Tänk att det kan ta 80 år att få rätt nummer och papper!

Lars Persson Hierta (1648-1711) och hans andra maka Maria Christina Hierta, född Bonde (1670-1736).

Lars Persson Hierta (1648-1711) och hans andra maka Maria Christina Hierta (1670-1736).

En bild på ett föremål räcker långt. Men bilden säger inte allt. Det är den fakta som vi skriver in i poster som bidrar till att sätta föremålet i sin historiska och samtida kontext. I våra listor har det t.ex. stått att dessa två porträtt är kopior från 1930-talet. Men ett vant öga kan se att så inte är fallet. Med lite research har jag lyckats dra slutsatsen att givaren till dessa porträtt är de avbildades, Lars Persson och Maria Christina Hiertas, barnbarnsbarnbarns svärdotter. Har porträtten gått i arv i samma led? Nej, för portätten ägdes på 1790-talet av Skogaholm herrgårds ägare, Carl Philip Wennerstedt, barnbarn till ovannämnda porträttsittare. Och hans barnbarn i sin tur, Gustaf Fromhold Armfelt, var den person som en gång i tiden tog porträtten från Skogaholm, någon gång på 1830-talet. Iaf om man ska tro en skrift från 1915 som jag hittat ett scannat exemplar av på runeberg.org. (Tack Projekt Runeberg!) Var porträtten har varit sedan dess, och när de kom till Hiertas släkt, det är fortfarande ett mysterium.

Projekt Runeberg Strokirk 1915Läs artikeln från 1915 och lär er mer om Skogaholms herrgård och släkten Wennerstedt.

Jag ska återgå till resten av porträtten
i salen. Two down, teen more to go.

/Sandra