Lunchrast på Skansen

Även vi medarbetare på Skansen behöver äta lunch. Det gör vi oftast i den så kallade Vaktstugan. Det är navet för alla oss som jobbar i de olika historiska husen och miljöerna. Här samsas vi om utrymmet i kylskåp och köar till diskhon för att få diskat vår mugg. Vissa har matlåda med sig hemifrån, andra köper en lunch från något av Skansens matställen. Man kan välja att sitta ute på de avskilda bänkarna intill jasminbuskarna eller undkomma solens hetta och sitta inomhus i lunchrummet.
När jag kommer in i lunchrummet med min micro- uppvärmda matlåda är det ett muntert sorl jag stiger in i. Runt ett långt bord sitter en salig blandning av uppklädda personer, som representerar en mängd olika historiska perioder och regioner. Att en fäbodjänta kan sitta bredvid en skånedräng är inget konstigt här. Längs väggarna trängs våra parkerade korgar och väskor med behövligt arbetsmaterial. Det är alltid lika spännande att sätta sig vid detta bord, för man vet aldrig vilket samtalsämne som kommer att behandlas denna gång. Här debatteras allt från opraktiska kjolar, Kinesiska muren, bångstyriga kor, godaste marmeladreceptet eller utomjordingar. Det är en öppen och härlig stämning, nära till skämt och skratt. Tyvärr tar lunchen alldeles för snart slut och jag får ta min korg och rusa tillbaka till stugan för att avlösa kollegan, så att även denne kan få sig en bit mat i magen och samspråka kring detta bord.

/Belinda L. Nilsson, pedagog

Arbetskläder

Femåringen tittar mig rakt i ögonen och säger ”Bor du här?”. Nej säger jag, jag jobbar här, men jag förstår varför han tänker så. Här står jag i Statarlängan och pratar om livet för nästan hundra år sedan klädd i en blårandig klänning, blommigt förkläde, svarta strumpor och kängor med håret uppsatt i en knut. Jag försöker förklara att när jag kommer till jobbet så byter jag om att det här bara är min arbetskläder. Vi som jobbar som museipedagoger börjar oftast vår arbetsdag i Klädkammaren. Klädkammaren är en riktig skattkammare med både originalkläder från olika tidsperioder och välsydda kopior. När vi ska jobba i en kulturhistorisk miljö så provar vi ut kläder som passar till just den miljön och den tiden.

På morgonen är vi många som byter om, någon sätter på sig en klänning från 1840-talet, en annan klär sig i Delsbodräkt och en tredje har på sig en klänning från 1930-talet. Det är nästan som en liten dräktparad i omklädningsrummet. Att vara klädd i kulturhistoriska kläder hjälper oss i vårt arbete, kläderna blir ett pedagogiskt redskap. Det är lättare att förklara hur man levde, tänk till exempel hur det var att bära vatten upp för den branta trappen i Arbetarbostaden iklädd en lång svepande kjol. Det är ju krångligt nog utan kjol och vattenhink.

Fast ibland när jag får frågan om jag bor här så svarar jag ”Bara på dagtid!”.

Mia, Museipedagog

Alla är ute – damernas omklädningsrum på Klädkammaren

 

Funderingar kring en bomb

Under mitt kontorsfönster i Röda Längan på Skansen ligger en bomb. Den är rätt vacker i sin rostiga skepnad och smälter bra in i miljön. Men varför ligger det en bomb på Skansen?

Under 1900-talets första hälft stod det kanoner uppställda lite här och där på Skansen men de flesta av dessa är idag förvaltade av någon annan institution. Vid Sollidenterrassen finns det dock kvar ett kanonbatteri med fem slätborrade sexpundiga kanoner som var en gåva till Skansen genom Kungliga marinförvaltningen i Karlskrona år 1903. Uppe vid Skogaholms herrgård står två små kanoner.

I Skansens arkiv hittade jag flera bilder på olika kanoner som stått på Skansen. Bland annat hittade jag en bild från 1914 på en kanon som står uppställd, verkligen uppställd med pipan rakt upp mot himlen, utanför mitt nuvarande kontor. Men jag kan inte se om det ligger någon bomb invid. ”Min” bomb kan dock inte skjutas ur en kanon, men det har funnits åtminstone en mörsare på Skansen och de kan skjuta iväg bomber.

Mörsare NM.0039829

Bomben, som är stor som ett bowlingklot, har inga spår av märkning eller annat som går att identifiera den med. Så frågan varför det ligger en bomb under mitt fönster har inte ännu fått sin förklaring.

Vill du se fler bomber i museisamlingar kan du med fördel söka på DigitaltMuseum.se Bomb

/Ulrika, Samlingskoordinator

Kanon utanför intendent Alarik Behms bostad på Skansen år 1914.

 

Samer ett urfolk – skolprogram för mellanstadiet

 

I samband med den samiska nationaldagen erbjuder vi skolklasser ett upplevelsebaserat skolprogram om samisk kultur.

Eleverna får besöka våra kåtor, se och känna på Duoudij, samisk slöjd, lyssna till sagor och smaka på torkat renkött.

Renskötseln är en viktig del av den samiska kulturen och eleverna får pröva på att kasta lasso på en trären. Trärenen är gjord på Skansen efter inspiration av de renar Jon-Paul Persson hade hemma i Hosjöbotten i Jämtland.

 

Vi berättar även om samernas kamp för att få samma rättigheter som andra svenskar när
det gäller utbildning och bostäder.

Anna-Vera, museipedagog

Den fösta föreningen för samer i hela landet, Lapska Centralförbundet, grundades 1904 på Skansen.

Det är Jon-Paul Persson som byggt torvkåtan på Skansen

Från Seglora kyrka till Deutsche Historisches Museum i Berlin

Denna morgon påbörjade vår tavla ”Den breda och den smala vägen” sin turnéresa till Deutsche Historisches Museum i Berlin. Första anhalten är Nordiska museet som har hand om själva lånet och förbereder tavlan för den långa transporten.

Målningen ska medverka i den stora utställningen ”The Luther effect – Protestantism – 500 Years in the World” , den 12 april till den 5 november 2017.  Utställningen visar konst från hela välden och är en del i uppmärksammandet av 500 års jubileet för Reformationen. Mer om utställningen går att läsa här: https://www.dhm.de/en

 

 

Tavlan kommer ursprungligen från Umeå landsförsamlingskyrka och skänktes till Nordiska museet redan 1878. Vem konstnären är vet vi inte, men den är troligen målad i Stockholm och motivet har sin förlaga i ett holländskt eller tyskt kopparstick. Motivet föreställer den breda och den smala vägen. Vid Kristi kors sammanstrålar de tre vägarna, den breda som leder till fördömelse, den smala som för sin vandrare till Guds boning, samt den väg som inbjuder betraktaren av tavlan att söka sig fram till korset. Här kan du läsa mer om tavlan på Digitalt museum.

Johan Schuisky och Johanna Krumlinde i Kronbergs ateljé

Förra veckan återkom de skisser och skulpturer av Julius Kronberg som tidigare medverkade i Waldemarsuddes utställning ”Salongsmåleri!?”.  Så det har varit ovanligt mycket arbete för oss
med att montera upp och montera ner konst. Spännande att komma dukar och pannåer nära in på livet! Och lite väl spännande med stegklättring för mig som har svindel.

 

// Johanna, museiassistent

Fotografering av 1700-tals fajanser

I vintras invigde vi vår nya kulturhistoriska verkstad som också har plats för en fotostudio. Nu har vår fotograf Thomas en bättre plats för fotografering av våra museiföremål. Fotona är en del av den dokumentation vi gör av föremålen och  de sparas i vår databas. Hela tiden pågår arbetet med att uppdatera databasen och förnya, eller i de flesta fall lägga till foton på för första gången. Delar av våra samlingar går att se på Digitalt museum och där visas också bilderna. Vi jobbar hela tiden med att fler föremål ska kunna visas på webben, ett arbete som sträcker sig många år framåt.
Bilderna är bra för oss för att kunna identifiera föremålen, se hur de ser ut nu eller såg ut tidigare. De är också en inspiration för vem som helst som gillar gamla saker och vill lära sig mer. Digitalt museum och andra museidatabaser på webben gör det möjligt för forskare och allmänhet att på se vad som finns hos museerna. Hela tiden publiceras nya saker från samlingarna.
Vårt senaste fotoprojekt är att gå igenom en stor mängd svenska 1700-tals fajanser. När vi är färdiga kommer de att publiceras på Digitalt museum. De har delvis varit fotograferade tidigare, men inte alla och framför allt fanns inte alla baksidor av fat och tallrikar med. Där oftast de intressanta stämplarna och tecknen som visar varifrån de kommer, när de tillverkades och ibland också vad de kostade.
Några av tallrikarna har inte tillverkarens signatur på baksidan – men genom att vi nu kan jämföra ett stort antal tallrikars handmålade mönster så hoppas vi kunna dra slutsatser även om de anonyma faten. Målarnas handstil gå igen, liksom olika fabrikers varianter av dekor.
Den här fajanssamlingen går i blåvitt och finns i porslinsköket på Skogaholms herrgård. Ett rum där herrgårdens porslin förvarades och visades upp. Vårt porslinskök är inrett med inspiration från ett större sådant på Thureholms slott. Möblerna i rummet kommer också där ifrån. De är målade i vitt och blått med blomsterdekor, precis som fajanserna. Till och med de laggade ämbaren är målade, tillsammans med en yxa och en dammborste!
Johanna, museiassistent
Här ses några av tallrikarna med det så kallade ”humlemotivet” vänta på fotografering. De gröna lapparna är varje tallriks unika id-nummer. Det står också skrivet med liten stil på baksidan.

Här ses några av tallrikarna med det så kallade ”humlemotivet” vänta på fotografering. De gröna lapparna är varje tallriks unika id-nummer. Det står också skrivet med liten stil på baksidan.

Yxan som är målad i vitt och blått som en fajans

Yxan som är målad i vitt och blått som en fajans

Lagning av kontar och korgar

Denna vårvinter har jag ägnat många timmar till att laga korgar och kontar. Det har gjort att det har blivit c:a 40 korgar och 4 kontar som kan användas igen av våra pedagoger. Det är kul att få visa hur man förr lagade när det gick sönder. Så gjorde man förr och så gör vi fortfarande idag på Skansen.

Yvonne, Klädkammaren

Näverkontar slits mycket i vikningen vid locket, så där har den fått nya remsor.

Näverkontar slits mycket i vikningen vid locket, så där har den fått nya remsor.

 

Den här korgen har fått nya spån, även här är det ofta i en vikning de slits mest.

Den här korgen har fått nya spån, även här är det ofta i en vikning de slits mest.

Ibland får hörnen ta rejält med stryk och då kan man laga det med skinnbitar.

Ibland får hörnen ta rejält med stryk och då kan man laga det med skinnbitar.

Den stora salen på Tottieska gården

Gården invigdes på Skansen 1935, och det var då som stora salens inredning iordningställdes. Rummets möblering ställdes samman utifrån uppgifter från två bouppteckningar daterade 1776 och 1791. Rummet möblerades med salsstolar, spegellampetter och en ljuskrona.

Under 2016 gör Skansen en översyn och komplettering av salens möblering. Salsstolarna renoveras med ny stoppning och klädsel. Till rummets möblering tillförs nu ett salsbord i mahogny; nyförvärvet följer uppgifter i bouppteckningen daterad 1791, där ett större bord i mahogny listas. Vidare kompletteras rummet med en nyförvärvad ljuskrona från senare delen av 1700-talet. Sedan 1935 har rummet haft en ljuskrona i senempir som nu byts ut mot en mer tidsenlig modell. I arbetet med att iordningställa rummet ingår även en översyn av spegellampetternas bronsering och förgyllning. Arbetet med salens möbler beräknas vara färdigt till den första oktober 2016.

Johan Schuisky, Antikvariska enheten

Foto: Marie  Andersson

Foto: Marie Andersson

Tottie får nya kläder

Sedan ett par år har vi, som många av er vet, arbetat med en omfattande renovering av Tottieska gården på Skansen. Målerier i tak och på väggar har återställts till sitt ursprungliga skick och snickerier har delvis bytts ut, allt med gamla hantverkstekniker. När vi öppnar för gäster senare i år kommer vi visa 1780-tal och hur livet kunde se ut för familjen Tottie som bodde där.

Gården ska ju förstås inte bara renoveras utan befolkas också, och pedagogerna som kommer arbeta där ska kläs i enlighet med tiden. När vi klär pedagoger gör vi det alltid utifrån den tid, plats och sociala miljö som de ska arbeta i. Två personer som levde i samma tid kan ha haft helt olika kläder beroende på om de levde i en stad eller på landsbygden. Hur gott ställt de hade det påverkar förstås också vilka kläder de bar.

För att återskapa historiska plagg behövs bra original. Helst vill vi ha originalplagg som vi kan använda som förebild, men från 1700-talet, som det handlar om nu, är mycket lite bevarat. Har vi inget plagg vill vi i alla fall ha bilder, foton eller målningar. Inför varje ny miljö vi ska göra kläder till samlar vi mycket material och sammanställer allt i ett kunskapsunderlag med texter och bilder. Vi strävar efter att ge en så trovärdig bild som möjligt av det förflutna, och har alltid en vetenskaplig grund för våra ställningstaganden. Kläderna är lika viktiga för att förmedla kunskap, stämning och känsla som byggnader och föremål är.

Vi har varit nere i magasin, rest runt landet och besökt samlingar och granskat gamla plagg från tiden för att se hur de kläder vi nu tillverkar ska vara konstruerade. Symaskinen kom först på 1860-talet, så vid slutet av 1700-talet var alla plagg handsydda. Man bar också helt andra underkläder. Kvinnor bar korsett vilket förstås påverkar hållningen och sättet man rör sig på. För Klädkammaren är material alltid det svåraste när vi ska nytillverka historiska plagg. Varken garn, tråd eller vävda sidentyger ser ut som de gjorde på 1700-talet eftersom tekniker utvecklas och förändras. Vi återanvänder förstås mycket, letar på utförsäljningar och auktioner, på internet och utomlands.

Den skräddare här på Klädkammaren som arbetar med projektet har konstruerat ett mönster till en kjol, en robe och en tröja. En robe är en hellång överklänning som är öppen fram. Den har mycket vidd i nederdelen, ett slags skört som hänger ner bak över kjolen och som kan draperas upp. En tröja, eller caraco, är en sydd kofta. Vi konstruerar även underkläder, och pedagogen kommer bära en särk i tunt linne samt en korsett. Hon får också en specialsydd underkjol, en så kallad stubb.

Pedagogen som kommer arbeta i Tottieska gården har varit på Klädkammaren och blivit mätt, och vi har sytt en toile som hon provat. En toile är ett provplagg man syr i ett enkelt tyg för att kontrollera passformen. Snart beställer vi tyg och börjar sy, och efter ytterligare några provningar under sömnaden är madame Tottie klädd och redo att ta emot i sin gård. Välkommen att följa det fortsatta arbetet med kläderna till familjen Tottie!

"Den här korsetten finns på Löfstad slott, och är förlaga till den vi nu syr."

”Den här korsetten finns på Löfstad slott, och är förlaga till den vi nu syr.”

Här syns tydligt hur korsetten är tillskuren för att forma kroppen.

Här syns tydligt hur korsetten är tillskuren för att forma kroppen.

IMG_1375

Välkommen till Skansens Hus & Hantverk!

Återkommande läsare märker säkert att Antikvariebloggen har bytt namn. Det beror på att från och med nu kommer hela Kulturhistoriska avdelningen att bidra med inlägg under rubriken Hus & Hantverk. Du kommer att få följa en del av vårt arbete i den dagliga verksamheten. Vi kommer att berätta om olika projekt, om nytillverkning, underhåll och vård av byggnader och kläder, och vi ska ge dig inblick i pedagogernas arbete.

Kulturhistoriska avdelningen består av Pedagogiska enheten, Skansens Klädkammare och Antikvariska enheten. Pedagogiska enheten arbetar med undervisning och folkbildning. Museets pedagoger befolkar Skansens hus och gårdar och berättar för gäster om hur livet har kunnat te sig. Vi tar emot skolklasser i våra miljöer och gör specialvisningar för olika grupper. När du träffar en pedagog så passa på att fråga om allt du undrar över.

Klädkammaren har ansvar för alla kläder som bärs av de som arbetar i Skansens hus och gårdar. Den textila inredningen i husen, som sängkläder, gardiner och mattor tar Klädkammaren också hand om, och vårdar, lagar och tvättar.

Antikvariska enheten tar hand om Skansens kulturhistoriska byggnader, inredningen och föremålen i husen, och ansvarar även för kursverksamheten inom hantverk och slöjd. Mer information om det kan du hitta på Skansens Hemsida/kurser. Byggnader, möbler och andra föremål vårdas för att de ska kunna visas på Skansen länge till.

Tillsammans är vi Kulturhistoriska avdelningen.

Vi önskar trevlig läsning!