Järnspisar på Skansen

Järnspisen eller vedspisen lanserades brett under andra hälften av 1800-talet och förändrade sättet man tillredde sin mat i hemmet.

På Skansen finns många fantastiska spisar i våra kulturhistoriska miljöer. Nedan följer en bildkavalkad över svenska järnspisar i Skansens miljöer som visar 1870-tal till 1950-tal. På Skansens hemsida finns en kort introduktion till hur du underhåller en järnspis.

Vedspis, J & C. G. Bolinders M.V.A B No 20, i Skomakarhuset som visar en miljö från 1870-talet.

J & C.C. Bolinder No 17 K i Arbetarbostaden, 1890-tal

Eventuellt en Norrahammar No 1, i Gravörens verkstad, 1890-tal

Husqvarna Vapenfabrik No 0228 i Posthuset, 1910-tal

Husqvarna No 26 i Väla skola, 1910-tal

Husqvarna No 27 i Missionshuset omkring 1915

En Husqvarna No 729 finns i Kolonistugan från 1920-talet

En Skoglund & Olson No 7 finns i Ordenshuset som är från 1920-talet

Husqvarna No 134 i Skånegården, 1920-tal

I Statarlängan till vänster står en Åkers Stycke Bruk No 6, 1920-tal

Och i Statarlängan till höger står också en Åkers Stycke Bruk No 6

I Järnhandlarbostadens kök står en Bolinders No 65 A, 1930-tal.

Husqvarna Vapenfabrik No 227 från 1930-talet står i den moderna Timmerkåtan i Samevistet

I Kolonistugan från 1940-talet står en Norrahammar No 1

En Klafreström Vasa No 3 i Folkets hus, 1950-tal

.// Ulrika, Samlingskoordinator på Skansen

Manlig Lucia, inget nytt

I denna film hos Svenska Filmarkivet ses en manlig lucia rida fram följd av ett följe stjärngossar på Skansen 1945. De ska till pressjournalisternas årliga julfest som då traditionsenligt hölls med Luciatåg på Skansen.

http://www.filmarkivet.se/movies/veckorevy-1945-12-10/

Som det mesta är inget nytt under solen. Manliga versioner av Lucia har förekommit lika länge som själva Luciafirandet. Både på spex och allvar. Vid läroverk och på Universiteten har Lucia ofta varit en utklädd eller uppklädd man. Kvinnor var länge förbjudna att delta i högre studier. Inte förens 1873 öppnades universiteten för kvinnor, men bara vissa ämnen och på lägre nivåer.

Luciafirandet är en blandning av flera traditioner. Upptåg med lekbrudar där barn eller ungdomar kläddes ut till ett brudpar har förekommit på flera platser under högtider spridda över hela året. Stjärngossar som från början var de tre vise männen på väg till Jesusbarnet, brukade framträda mellan den 26 december och nyår. Staffansritter och Stjärnspel med teater, sång och upptåg. Lussekärringar och lussegubbar som sas vandra omkring och sprida ondska under årets längsta natt tillsammans med annat oknytt som gjorde det bäst att vara vaken och tända ljus.

I början av 1800-talet berättas om seden att vid herrgårdar kring Värnen klä en kvinna eller flicka i vitt och med ljus på huvudet. Troligen började det med inspiration från en tradition i Tyskland där ljuskronan är en gloria och den vitklädda personen representerar Jesusbarnet. Dagens firande med ett sjungande Luciatåg som bjuder på kaffe och saffransbröd tros ha uppstått kring sekelskiftet 1900.

Syncopation Clubs förmodat spexiga Luciatåg med manlig Lucia 1938. Bild från Örebro museum.

Läs mer om Luciafirandets historia här:

Nordiska museet – https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/lucia
Wikipedia – https://sv.wikipedia.org/wiki/Lucia

Eller besök oss 13 december så får du lära dig mer om Lucia och uppleva våra Luciatåg
http://www.skansen.se/sv/lucia-13-december

/Johanna, föremålsregistrator

Barnmorska på Skansen

Några reflektioner av en ny barnmorskevolontär

Lördagen den 30 september 2017

Vädrets makter var vänliga med en nästintill klarblå himmel och 15 grader varmt.

Det medförde att det var en hel del besökare och att jag inte behövde gå omkring i regnkappa och paraply! Ombytt och klar lämnade jag klädkammaren en kvart före utsatt tid kl. 11. De första besökarna jag mötte i backen till vaktstugan var en grupp på 12 personer – min egen familj! Tre av mina barn, två svärdöttrar, sex barnbarn och min man, härligt med en sådan support.

Runt hörnet vid Vaktstugan stod en hel kommitté från Barnmorskeförbundet med Kajsa i spetsen. Det blev fotografering, in och hämta väskan och spänna fast den på cykeln och ännu mer bilder.

Annika Johansson (projektledare för Barnmorskan på Skansen) tillslöt och vi vandrade över Bollnästorget vidare mot statarstugan.

Väl framme i statarstugan blev det första mötet med besökare en kvinna som fött sina två barn hemma, barnen var nu i tjugoårsåldern. Det blev ett bra möte med en intressant diskussion om hemförlossning. Mera fotografering både inne i statarlängan och utanför, med cykel och utan, tillsammans med Kajsa och Harriet, en av de andra barnmorskevolontärerna.

Blev sedan kvar i statarstugan framemot kl 13, det var en jämn ström med besökare, mycket utländska gäster de flesta engelsktalande trots variation på nationell tillhörighet.

Hälsade besökarna välkomna till statarstugan, presenterade mig som barnmorskan.      Att mitt besök gäller fru Johansson som väntar sitt sjätte barn men hon är ju inte här, hon är väl ute och mjölkar… Se er omkring, här levde en familj med fem barn! Hur många sängar finns det? Hur tror n i att de sov? Var ska man lägga det nya barnet? Kanske det får bli en byrålåda som man bäddar för det nya barnet!?

Många intresserade sig för instrumenten som jag dukat upp på slagbordet framför fönstret.

En irländsk kvinna berättade om sin förlossning då hon förlöstes med kejsarsnitt då hon var gravid med tvillingar. Hon tänkte sig in i situationen att hon skulle ha varit kvinnan som levde i statarstugan hur hade det gått då…

Det var även svensktalande besökare både barn och vuxna även de som själva hade minnen från sin barndom. En man blev väldigt tagen då stugan var ”som att kliva in hans mormors stuga” med spisen och möblerna. Han berättade att hans mormor flyttade till sin stuga under sommaren, hade med sig korna som fick gå i skogen under dagarna för att komma hem till kvällen för att mjölkas. Han själv hade som barn vistats i stugan tillsammans med sin mormor. ”Det var ingen dans på rosor att bo och leva så” När hans mormor gick bort på 70-talet så släpades alla möbler och tillhörigheter ut och eldades upp! ”Och tänk idag är det museum”.

Åt min lunch i Vaktstugan och vandrade sedan åter över Bollnästorget i riktning mot statarstugan, samtalade med besökare under min vandring. Väl framme i statarstugan fick jag besök av min familj även Pia Höjeberg i sällskap med sina barnbarn besökte statarstugan.

Ett par i 70 års ålder var inne i stugan och ställde frågor om barnmorskan, om utbildning, var jag verkade, hur mitt uppdrag såg ut och från vilket årtionde jag föreställde. De gick sedan in i den andra statarlägenheten. Mannen kom sedan tillbaka och undrade om jag kunde svara på en fråga som han hade. ”Hans mor var född 1911 i en by nära där nuvarande Arlanda ligger. Hans mor var yngst av en stor syskonskara. När det var dags för hans mormor så kallade man inte på barnmorskan utan på en gumma som brukade hjälpa till vid förlossningar. Gumman gick under namnet döv-Emma.” Varför kallade man inte på barnmorskan? Fanns det inte barnmorskor överallt? Hur länge förlöste ”gummor”? Det blev en bra diskussion, mannen var djupt tagen. Upplevde att detta var något som han hade funderat över länge.

Det fortsatte med en ström av besökare fram till att jag avrundade strax efter kl. 15 med att eftersom fru Johansson inte var på plats så får jag väl ge mig iväg.

Annika Johansson fanns som stöd under hela dagen klädd som en tant från 1920-talet, kanske en granne till fru Johansson som bodde i statarlängan.

Det var en trevlig och intressant dag, kändes lite extra att vara den första barnmorskan på Skansen i detta koncept. Möte en barnfamilj på min väg som när de hörde att jag var barnmorska sa att det var bra att veta och det känns ju tryggt utifall det skulle behövas…

Önskar er andra lycka till!

Anne-Marie Lundgren

Lunchrast på Skansen

Även vi medarbetare på Skansen behöver äta lunch. Det gör vi oftast i den så kallade Vaktstugan. Det är navet för alla oss som jobbar i de olika historiska husen och miljöerna. Här samsas vi om utrymmet i kylskåp och köar till diskhon för att få diskat vår mugg. Vissa har matlåda med sig hemifrån, andra köper en lunch från något av Skansens matställen. Man kan välja att sitta ute på de avskilda bänkarna intill jasminbuskarna eller undkomma solens hetta och sitta inomhus i lunchrummet.
När jag kommer in i lunchrummet med min micro- uppvärmda matlåda är det ett muntert sorl jag stiger in i. Runt ett långt bord sitter en salig blandning av uppklädda personer, som representerar en mängd olika historiska perioder och regioner. Att en fäbodjänta kan sitta bredvid en skånedräng är inget konstigt här. Längs väggarna trängs våra parkerade korgar och väskor med behövligt arbetsmaterial. Det är alltid lika spännande att sätta sig vid detta bord, för man vet aldrig vilket samtalsämne som kommer att behandlas denna gång. Här debatteras allt från opraktiska kjolar, Kinesiska muren, bångstyriga kor, godaste marmeladreceptet eller utomjordingar. Det är en öppen och härlig stämning, nära till skämt och skratt. Tyvärr tar lunchen alldeles för snart slut och jag får ta min korg och rusa tillbaka till stugan för att avlösa kollegan, så att även denne kan få sig en bit mat i magen och samspråka kring detta bord.

/Belinda L. Nilsson, pedagog

Arbetskläder

Femåringen tittar mig rakt i ögonen och säger ”Bor du här?”. Nej säger jag, jag jobbar här, men jag förstår varför han tänker så. Här står jag i Statarlängan och pratar om livet för nästan hundra år sedan klädd i en blårandig klänning, blommigt förkläde, svarta strumpor och kängor med håret uppsatt i en knut. Jag försöker förklara att när jag kommer till jobbet så byter jag om att det här bara är min arbetskläder. Vi som jobbar som museipedagoger börjar oftast vår arbetsdag i Klädkammaren. Klädkammaren är en riktig skattkammare med både originalkläder från olika tidsperioder och välsydda kopior. När vi ska jobba i en kulturhistorisk miljö så provar vi ut kläder som passar till just den miljön och den tiden.

På morgonen är vi många som byter om, någon sätter på sig en klänning från 1840-talet, en annan klär sig i Delsbodräkt och en tredje har på sig en klänning från 1930-talet. Det är nästan som en liten dräktparad i omklädningsrummet. Att vara klädd i kulturhistoriska kläder hjälper oss i vårt arbete, kläderna blir ett pedagogiskt redskap. Det är lättare att förklara hur man levde, tänk till exempel hur det var att bära vatten upp för den branta trappen i Arbetarbostaden iklädd en lång svepande kjol. Det är ju krångligt nog utan kjol och vattenhink.

Fast ibland när jag får frågan om jag bor här så svarar jag ”Bara på dagtid!”.

Mia, Museipedagog

Alla är ute – damernas omklädningsrum på Klädkammaren