Ett axplock av de innanfönster som är på plats

Förra veckan berättade jag om Andreas Lindblads förstudie för att tillverka nya innanfönster till Boktryckarbostaden. Detta skedde i samband med att miljön renoverades och fick en helt ny gestaltning och berättelse. På bilden längst ner, till höger, kan vi se fönstret i förmaket med de nytillverkade innanfönstret monterat. Innanfönster är dock något svåra att fota inifrån. Det blir lätt mycket motljust. Hoppas ni ändå kan ana hur de ser ut. Lägg märke till att innanfönstren har lika många småspröjsade rutor som de vanliga fönstren. På samma bild, till vänster, är ett annat innanfönster på Skansen, hos bonden i Älvrosgården. Det innanfönstret har ingen spröjsindelning. Efter att ha tagit del av materialet som togs fram till Boktryckarbostaden förra året funderar jag på om bonden i Härjedalen hade råd med innanfönster med så stora glasrutor? Ja, det får vi fundera på den gång vi eventuellt gör en omgestaltning av Älvrosgården.

Vadd och mossa mellan innanfönster i Statarlängan. I den vänstra lägenheten använder familjen vitmossa som dekorerades med nypon. I den högra lägenheten har familjen Carlsson vadd. Foto: Sandra Åberg

Vadd och mossa mellan innanfönster i Statarlängan. I den vänstra lägenheten används vitmossa som dekorerats med nypon. I den högra lägenheten används vadd. Foto: Sandra Åberg

Mellan innanfönstren kan man lägga olika material, som vi visar exempel på i Statarlängan, se bilden ovan. För att läsa mer om varför man använt innanfönster i Sverige, läs mer på vår hemsida HÄR.

Innanfönster i Älvrosgården och Boktryckarbostaden med olika spröjs. Foto: Sandra Åberg

Innanfönster i Älvrosgården och Boktryckarbostaden med olika spröjs. Foto: Sandra Åberg

/Sandra

Dags att sätta upp innanfönster!

Nu börjar kallare vindar svepa in över vårt avlånga land och det är dags att sätta in innanfönster. När vi gjorde omgestaltningen av Boktryckarbostaden 2012 upptäckte vi dock att det saknades innanfönster där. Så vi fick helt enkelt göra nya. Först gjordes ett kulturhistoriskt underlag utifrån bild- och textstudier, sedan togs ett förslag fram anpassat just för Boktryckarbostaden. Nedan kan ni läsa utdrag ur den rapport som byggnadsantikvarien Andreas Lindblad skrev 2012:

“Fönster hade tidigt i historien bara ytterbågar. Innanfönster tillkom under 1700-talets senare del i högreståndsmiljöer och fick under 1800-talet allt större spridning. Vid århundradets senare del var det vanligare att bostadsrummen hade innanfönster. Till en början blev de insatta i karmar som inte var avsedda för innanfönster, vilket visar sig genom att karmarna saknar falsar för innanfönster och att infästningen har lösts med stift in i karmsidan (se Byggförlaget 1998).

I och med projektet att omgestalta Boktryckarbostaden har frågan om innanfönster kommit upp. När byggnaden kom till Skansen tillverkades nya fönster, småspröjsade med 6 rutor i varje luft. Dessa ersatte de fönster som huset hade innan flytten på gatufasaden, vilka bestod av lufter med två rutor i varje. På ett äldre foto kan man dock se att de småspröjsade fönstren fanns mot gården. Troligen har dessa fönster stått som förlaga till de nya som kom till efter flytten. Inget av detta finns dock belagt i arkivmaterial eller uppmätningar.

"Gården vid Södermannagatan 10. Nuv. Södermannagatan 12" Foto: Stockholmskällan,  Salin, Kasper (1856-1919) CC-BY-SA

Innergården på Boktryckarbostadens ursprungliga plats. “Gården vid Södermannagatan 10. Nuv. Södermannagatan 12” Foto: Stockholmskällan, Salin, Kasper (1856-1919) CC-BY-SA

Utifrån studerat bakgrundsmaterial skulle det vara möjligt att (den fiktiva) familjen som bor i Boktryckarbostaden hade innanfönster. Vi utgår från att fönsterglaset fortfarande var ett dyrt material, därför använder man sig fortfarande av småspröjsade rutor. Modellen, profileringen och spröjsindelningen är lika befintliga fönster som finns i bostaden. Dock är själva bågen smäckrare. Två stift fästs i respektive båges karmsida. Fönstren ska inte ha någon skruv eller dylikt vid mittposten utan står endast med stiften (lika konstruktionen i Kryddboden på Skansen).”

Så fort innanfönstrena i Boktryckarbostaden är uppsatta delar vi en bild på det, ihop med andra innanfönster på Skansen.

/Sandra

Presidentens bolster

En bäddad säng åt en president. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

En bäddad säng åt en president. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

I Skogaholms herrgård bodde en gång en president. Ja, han var alltså Hovrättspresident, som en ordförande i Göta hovrätt. Men det är därför vi här på Skansen pratar om ”presidentens sängkammare” där ”presidentens” ståtliga säng står. När vi inventerade och fotograferade igenom allt i huset drog vi också ut alla sängkläder. Och det var ett väldigt fint gammalt bolster som låg i presidentens säng.

Det kommer tyvärr inte från just Skogaholm utan från en annan välbeställd gård i Västergötland. Det är handvävt av handspunnet garn och vävt i kypert. Färgsättningen har blå ränder på vit botten. Det är ett upprepat varpat randmönster med smala blå ränder parat med smala vita, och så det roligaste – flamgarnsränder! För att få till sådana ränder måste man först göra ”fläckgarn”. Med det menas att delar av härvan försågs med ett skydd, som hindrade färgen att gå in i garnet då det doppades i färgbadet. När man sedan vävde gällde det att passa på så det blev snygga viggar i mönstret av de två färgerna, vitt och blått. Kanske man måste justera garnet lite i kanterna och kanske det blev lite spill av garn som inte användes. Slöseri med material alltså – då är man lite rik när man har råd med sånt! Tyvärr har jag inte kunnat kontrollera stadkanterna, så jag kan inte berätta hur man gått till väga i just det här fallet.

Presidentens bolster, med en infälld detaljbild av tyget. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

Presidentens bolster, med en infälld detaljbild av tyget. Foto: Tomas Wiedersheim-Paul

Den blå färgen är troligen indigo, ett importerat och köpt färgämne, från växten Indigofera tinctoria. Det kommer från Indien bl.a. och började användas i Sverige under 1700-talet, när handeln med varor från fjärran Östern kommit igång. Att färga med indigo kräver sin man, och blåfärgare hade hög status. När lärlingarna och gesällerna gjorde sig fina på lördagskvällen, avslutade de pyntningen med att doppa fingrarnas yttersta leder i färgbadet, så det skulle synas vilka de var. Men färgningen till det här garnet har kanske gjorts av en husmamsell, som läst på i Kajsa Wargs bok, ”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber” från 1755. Husmamsellen var arbetsledare för allt som gjordes i kök och linneförråd men också tvätt och annan renhållning.

Bolstret är stoppat med mängder av fjäder, och är jättetungt! Alla höns, gäss, ankor och även vilda hönsfåglar plockades på sina dun och fjädrar, som sedan sorterades och gjordes iordning till stoppningsmaterial. Rengöringen gick till så att dunet och småfjädern värmdes i en stor gryta under omrörning, och det var också på det viset man fräschade upp fyllningen efter en tids användning. Större fjädrar monterades till borstar och penslar, och de riktigt stora blev förstås pennor.

Sammantaget visar allt kring detta bolster på god materialtillgång och hög status.

/Lillemor

Läs om bolstret på Digitalt museum, där vi visar delar ur vår föremålsdatabas.

Fotograferingen avslutad!

Sista bilden

Idag tog vår fotograf Tomas Wiedersheim-Paul inventeringens sista bilden i Skogaholms herrgårds köksflygel. Det var med lätta steg som Tomas och jag gick över gårdsplanen i höstsolen när arbetsdagen närmade sig sitt slut.

Nu har vi fotograferat alla föremål i byggnaden, och det var inte lite det. Sist ut blev det gustavianska skänkskåpet i Tjänstefolkets matsal. Det är mycket jobb bakom en sån här stor inventeringsinsats. Först ska allt identifieras, synas, rengöras, fotograferas, ställas tillbaka och sedan beskrivas i föremålsdatabasen. Nedan ser ni några bilder från månaden som gått. Bland annat hur trångt och knepigt det kan vara när man vill fotografera på plats i husen där föremålen finns. Överst till höger står Zingoalla och går igenom föremål från Husmamsellens kammare, identifierar dem, checkar av mot inventarielistor och förser dem med ID-lappar. ID-lapparna syns på bilden där med keramikfat. Här har de precis plockats ned från sin tallrikshylla och identifierats. På lapparna skriver vi föremålets identifikationsnummer, om det ingår i en grupp eller inte, de negativnummer på fotografierna som tas och lite mer. Det är väldigt lärorikt att få komma så här nära föremål och syna dem på nära håll. Det är ett måste för att vi ska kunna beskriva dem så bra som möjligt i vår databas. Märkningen på kakmåttet i koppar ser man till exempel inte när den vanligtvis är fastsurrad på sin plats på köksväggen. Vacker, eller hur?!

Foto: Teddy Hallingström och Sandra Åberg

Foto: Teddy Hallingström och Sandra Åberg

Nu återstår arbetet som sker inne vid våra ordinarie arbetsplatser -framför datorn. Det ska både göras bildbearbetningar, kopplas bilder till föremålsdatabasen och uppdateringar av digitala register och föremålsposter. Det är i god tid, för det börjar bli riktigt kallt i de kulturhistoriska husen utan en levande brasa att värma sig framför. Vi tackar alla som kommit förbi och hälsat på! Det har varit riktigt roligt att träffa våra gäster på plats. Fortsätt besök våra miljöer, hitta till de hus som är öppna och njut av brasorna som brinner både i ugnar och spisar!

/Sandra