Barnmorska på Skansen

Några reflektioner av en ny barnmorskevolontär

Lördagen den 30 september 2017

Vädrets makter var vänliga med en nästintill klarblå himmel och 15 grader varmt.

Det medförde att det var en hel del besökare och att jag inte behövde gå omkring i regnkappa och paraply! Ombytt och klar lämnade jag klädkammaren en kvart före utsatt tid kl. 11. De första besökarna jag mötte i backen till vaktstugan var en grupp på 12 personer – min egen familj! Tre av mina barn, två svärdöttrar, sex barnbarn och min man, härligt med en sådan support.

Runt hörnet vid Vaktstugan stod en hel kommitté från Barnmorskeförbundet med Kajsa i spetsen. Det blev fotografering, in och hämta väskan och spänna fast den på cykeln och ännu mer bilder.

Annika Johansson (projektledare för Barnmorskan på Skansen) tillslöt och vi vandrade över Bollnästorget vidare mot statarstugan.

Väl framme i statarstugan blev det första mötet med besökare en kvinna som fött sina två barn hemma, barnen var nu i tjugoårsåldern. Det blev ett bra möte med en intressant diskussion om hemförlossning. Mera fotografering både inne i statarlängan och utanför, med cykel och utan, tillsammans med Kajsa och Harriet, en av de andra barnmorskevolontärerna.

Blev sedan kvar i statarstugan framemot kl 13, det var en jämn ström med besökare, mycket utländska gäster de flesta engelsktalande trots variation på nationell tillhörighet.

Hälsade besökarna välkomna till statarstugan, presenterade mig som barnmorskan.      Att mitt besök gäller fru Johansson som väntar sitt sjätte barn men hon är ju inte här, hon är väl ute och mjölkar… Se er omkring, här levde en familj med fem barn! Hur många sängar finns det? Hur tror n i att de sov? Var ska man lägga det nya barnet? Kanske det får bli en byrålåda som man bäddar för det nya barnet!?

Många intresserade sig för instrumenten som jag dukat upp på slagbordet framför fönstret.

En irländsk kvinna berättade om sin förlossning då hon förlöstes med kejsarsnitt då hon var gravid med tvillingar. Hon tänkte sig in i situationen att hon skulle ha varit kvinnan som levde i statarstugan hur hade det gått då…

Det var även svensktalande besökare både barn och vuxna även de som själva hade minnen från sin barndom. En man blev väldigt tagen då stugan var ”som att kliva in hans mormors stuga” med spisen och möblerna. Han berättade att hans mormor flyttade till sin stuga under sommaren, hade med sig korna som fick gå i skogen under dagarna för att komma hem till kvällen för att mjölkas. Han själv hade som barn vistats i stugan tillsammans med sin mormor. ”Det var ingen dans på rosor att bo och leva så” När hans mormor gick bort på 70-talet så släpades alla möbler och tillhörigheter ut och eldades upp! ”Och tänk idag är det museum”.

Åt min lunch i Vaktstugan och vandrade sedan åter över Bollnästorget i riktning mot statarstugan, samtalade med besökare under min vandring. Väl framme i statarstugan fick jag besök av min familj även Pia Höjeberg i sällskap med sina barnbarn besökte statarstugan.

Ett par i 70 års ålder var inne i stugan och ställde frågor om barnmorskan, om utbildning, var jag verkade, hur mitt uppdrag såg ut och från vilket årtionde jag föreställde. De gick sedan in i den andra statarlägenheten. Mannen kom sedan tillbaka och undrade om jag kunde svara på en fråga som han hade. ”Hans mor var född 1911 i en by nära där nuvarande Arlanda ligger. Hans mor var yngst av en stor syskonskara. När det var dags för hans mormor så kallade man inte på barnmorskan utan på en gumma som brukade hjälpa till vid förlossningar. Gumman gick under namnet döv-Emma.” Varför kallade man inte på barnmorskan? Fanns det inte barnmorskor överallt? Hur länge förlöste ”gummor”? Det blev en bra diskussion, mannen var djupt tagen. Upplevde att detta var något som han hade funderat över länge.

Det fortsatte med en ström av besökare fram till att jag avrundade strax efter kl. 15 med att eftersom fru Johansson inte var på plats så får jag väl ge mig iväg.

Annika Johansson fanns som stöd under hela dagen klädd som en tant från 1920-talet, kanske en granne till fru Johansson som bodde i statarlängan.

Det var en trevlig och intressant dag, kändes lite extra att vara den första barnmorskan på Skansen i detta koncept. Möte en barnfamilj på min väg som när de hörde att jag var barnmorska sa att det var bra att veta och det känns ju tryggt utifall det skulle behövas…

Önskar er andra lycka till!

Anne-Marie Lundgren

Lunchrast på Skansen

Även vi medarbetare på Skansen behöver äta lunch. Det gör vi oftast i den så kallade Vaktstugan. Det är navet för alla oss som jobbar i de olika historiska husen och miljöerna. Här samsas vi om utrymmet i kylskåp och köar till diskhon för att få diskat vår mugg. Vissa har matlåda med sig hemifrån, andra köper en lunch från något av Skansens matställen. Man kan välja att sitta ute på de avskilda bänkarna intill jasminbuskarna eller undkomma solens hetta och sitta inomhus i lunchrummet.
När jag kommer in i lunchrummet med min micro- uppvärmda matlåda är det ett muntert sorl jag stiger in i. Runt ett långt bord sitter en salig blandning av uppklädda personer, som representerar en mängd olika historiska perioder och regioner. Att en fäbodjänta kan sitta bredvid en skånedräng är inget konstigt här. Längs väggarna trängs våra parkerade korgar och väskor med behövligt arbetsmaterial. Det är alltid lika spännande att sätta sig vid detta bord, för man vet aldrig vilket samtalsämne som kommer att behandlas denna gång. Här debatteras allt från opraktiska kjolar, Kinesiska muren, bångstyriga kor, godaste marmeladreceptet eller utomjordingar. Det är en öppen och härlig stämning, nära till skämt och skratt. Tyvärr tar lunchen alldeles för snart slut och jag får ta min korg och rusa tillbaka till stugan för att avlösa kollegan, så att även denne kan få sig en bit mat i magen och samspråka kring detta bord.

/Belinda L. Nilsson, pedagog

Arbetskläder

Femåringen tittar mig rakt i ögonen och säger ”Bor du här?”. Nej säger jag, jag jobbar här, men jag förstår varför han tänker så. Här står jag i Statarlängan och pratar om livet för nästan hundra år sedan klädd i en blårandig klänning, blommigt förkläde, svarta strumpor och kängor med håret uppsatt i en knut. Jag försöker förklara att när jag kommer till jobbet så byter jag om att det här bara är min arbetskläder. Vi som jobbar som museipedagoger börjar oftast vår arbetsdag i Klädkammaren. Klädkammaren är en riktig skattkammare med både originalkläder från olika tidsperioder och välsydda kopior. När vi ska jobba i en kulturhistorisk miljö så provar vi ut kläder som passar till just den miljön och den tiden.

På morgonen är vi många som byter om, någon sätter på sig en klänning från 1840-talet, en annan klär sig i Delsbodräkt och en tredje har på sig en klänning från 1930-talet. Det är nästan som en liten dräktparad i omklädningsrummet. Att vara klädd i kulturhistoriska kläder hjälper oss i vårt arbete, kläderna blir ett pedagogiskt redskap. Det är lättare att förklara hur man levde, tänk till exempel hur det var att bära vatten upp för den branta trappen i Arbetarbostaden iklädd en lång svepande kjol. Det är ju krångligt nog utan kjol och vattenhink.

Fast ibland när jag får frågan om jag bor här så svarar jag ”Bara på dagtid!”.

Mia, Museipedagog

Alla är ute – damernas omklädningsrum på Klädkammaren

 

Funderingar kring en bomb

Under mitt kontorsfönster i Röda Längan på Skansen ligger en bomb. Den är rätt vacker i sin rostiga skepnad och smälter bra in i miljön. Men varför ligger det en bomb på Skansen?

Under 1900-talets första hälft stod det kanoner uppställda lite här och där på Skansen men de flesta av dessa är idag förvaltade av någon annan institution. Vid Sollidenterrassen finns det dock kvar ett kanonbatteri med fem slätborrade sexpundiga kanoner som var en gåva till Skansen genom Kungliga marinförvaltningen i Karlskrona år 1903. Uppe vid Skogaholms herrgård står två små kanoner.

I Skansens arkiv hittade jag flera bilder på olika kanoner som stått på Skansen. Bland annat hittade jag en bild från 1914 på en kanon som står uppställd, verkligen uppställd med pipan rakt upp mot himlen, utanför mitt nuvarande kontor. Men jag kan inte se om det ligger någon bomb invid. ”Min” bomb kan dock inte skjutas ur en kanon, men det har funnits åtminstone en mörsare på Skansen och de kan skjuta iväg bomber.

Mörsare NM.0039829

Bomben, som är stor som ett bowlingklot, har inga spår av märkning eller annat som går att identifiera den med. Så frågan varför det ligger en bomb under mitt fönster har inte ännu fått sin förklaring.

Vill du se fler bomber i museisamlingar kan du med fördel söka på DigitaltMuseum.se Bomb

/Ulrika, Samlingskoordinator

Kanon utanför intendent Alarik Behms bostad på Skansen år 1914.

 

Samer ett urfolk – skolprogram för mellanstadiet

 

I samband med den samiska nationaldagen erbjuder vi skolklasser ett upplevelsebaserat skolprogram om samisk kultur.

Eleverna får besöka våra kåtor, se och känna på Duoudij, samisk slöjd, lyssna till sagor och smaka på torkat renkött.

Renskötseln är en viktig del av den samiska kulturen och eleverna får pröva på att kasta lasso på en trären. Trärenen är gjord på Skansen efter inspiration av de renar Jon-Paul Persson hade hemma i Hosjöbotten i Jämtland.

 

Vi berättar även om samernas kamp för att få samma rättigheter som andra svenskar när
det gäller utbildning och bostäder.

Anna-Vera, museipedagog

Den fösta föreningen för samer i hela landet, Lapska Centralförbundet, grundades 1904 på Skansen.

Det är Jon-Paul Persson som byggt torvkåtan på Skansen

Från Seglora kyrka till Deutsche Historisches Museum i Berlin

Denna morgon påbörjade vår tavla ”Den breda och den smala vägen” sin turnéresa till Deutsche Historisches Museum i Berlin. Första anhalten är Nordiska museet som har hand om själva lånet och förbereder tavlan för den långa transporten.

Målningen ska medverka i den stora utställningen ”The Luther effect – Protestantism – 500 Years in the World” , den 12 april till den 5 november 2017.  Utställningen visar konst från hela välden och är en del i uppmärksammandet av 500 års jubileet för Reformationen. Mer om utställningen går att läsa här: https://www.dhm.de/en

 

 

Tavlan kommer ursprungligen från Umeå landsförsamlingskyrka och skänktes till Nordiska museet redan 1878. Vem konstnären är vet vi inte, men den är troligen målad i Stockholm och motivet har sin förlaga i ett holländskt eller tyskt kopparstick. Motivet föreställer den breda och den smala vägen. Vid Kristi kors sammanstrålar de tre vägarna, den breda som leder till fördömelse, den smala som för sin vandrare till Guds boning, samt den väg som inbjuder betraktaren av tavlan att söka sig fram till korset. Här kan du läsa mer om tavlan på Digitalt museum.

Johan Schuisky och Johanna Krumlinde i Kronbergs ateljé

Förra veckan återkom de skisser och skulpturer av Julius Kronberg som tidigare medverkade i Waldemarsuddes utställning ”Salongsmåleri!?”.  Så det har varit ovanligt mycket arbete för oss
med att montera upp och montera ner konst. Spännande att komma dukar och pannåer nära in på livet! Och lite väl spännande med stegklättring för mig som har svindel.

 

// Johanna, museiassistent

Mormorslöken blommar!

I våra kulturhistoriska miljöer finns inte bara döda ting som berättar om historien. Precis som djuren runt våra gårdar är gamla lantraser, så är också våra krukväxter av gamla historiska sorter. Just nu har ”Mormorslöken” börjat blomma. Det är vår äldsta fönsterkrinum. Exakt hur gammal den är vet vi inte, men enligt tidigare kollegors anteckningar så fanns den här på Skansen och var välväxt redan innan 1990. Så den har åtminstone 30 år på nacken. Mormorslöken har gett flera sidoskott som vi har tagit tillvara för att föröka den med. Den växer långsamt och blommar sällan, så den är sällsynt i blomsterhandeln nu för tiden. Just den här löken är idag så stor att den inte riktigt passar i något av våra hus, så den har fått pensioneras och frodas i ett rum där vi vinterförvarar alla våra krukväxter.

Fönsterkrinum är en lökväxt i amaryllisfamiljen och blomman påminner om en amaryllisstängel. Den är svagt rosa och doftar. Ursprungligen kommer växten från Sydamerika. Det finns flera arter av krinum och även olika sorters fönsterkrinum. Den var en populär rumsväxt under slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet 1900.

Tidstypiska krukväxter är en viktig del i hur vi arbetar med gestaltningen av inomhusmiljöerna i våra hus och gårdar. I flera fall har vi arkivmaterial som beskriver precis vilka växter som fanns i huset när det begav sig. När vi inte har det, så utgår vi från populära växter under den tidsperiod och samhällsklass som huset representerar. Idag har Skansen inget ansvar för att bevara gamla krukväxter för framtiden. Det finns hos Sveriges Lantbruksuniversitet SLU i POM – Programmet för odlad mångfald. Är du intresserad av att skaffa äldre krukväxtsorter kan du läsa mer om POM här. De har levande genbanker och fröbanker på olika ställen i landet.

/ Johanna, museassistent

 Mormorslöken - Fönsterkrinum. Blomstängeln skjuter upp direkt ifrån löken. Klockorna öppnas en i taget. När den inte blommar liknar den mer en liten palm.

Mormorslöken – Fönsterkrinum. Blomstängeln skjuter upp direkt ifrån löken. Klockorna öppnas en i taget. När den inte blommar liknar den mer en liten palm.

En julhälsning som på 1700-talet!

I vårt arbete med Tottieska gården har vi också gjort efterforskningar kring hur den Tottieska familjen kan ha firat jul på 1780-talet. I en hushållnings och trädgårdsbok från tiden hittade vi en instruktion på hur man ska gå tillväga för att få körsbärsgrenar att blomma inomhus till jul.

De ska plockas in på St Andréaftonen, Anders-dagen den 30 november. Då ska de enligt boken blomma till jul. Och de första knopparna har redan slagit ut!
God Jul önskar vi på Skansen

Äntligen är det jul!

Varje år strax efter sommaren börjar arbetet med julen på allvar här på Klädkammaren. Vi går igenom de kläder som använts av pedagogerna som arbetat i Skansens hus och gårdar under sommaren, ser över behovet av varma plagg, räknar vantar och mössor, och planerar logistiken. Det är också nu vi har provningar med de som ska medverka på julmarknadshelgerna och sälja sina produkter.

En av våra inspirationsbilder är från en marknad i Örebro 1907 Bildkälla: Örebro stadsarkiv/ Waldemar Tegner

En av våra inspirationsbilder är från en marknad i Örebro 1907
Bildkälla: Örebro stadsarkiv/ Waldemar Tegner

Vi klär omkring 600 personer inför julen och förutom de som säljer sina varor på marknaden så är det Skansens pedagoger, körer, ölbryggare, volontärer från Skansens och Nordiska Museets vänförening, spelmän och dansare. De bokar en tid och kommer hit på provning där vi plockar fram plagg. De får prova allt och vi ser till att allt sitter och ser ut som det ska. Vi gör ändringar och stryker så de blir fina. Man klädde upp sig när man gick på marknad.

Skansens julmarknad visar tiden kring 1903. Det var året då Skansens första julmarknad ägde rum så det är kläder med sekelskiftessnitt vi erbjuder till jul. Det betyder långa kjolar, insvängda jackor eller cape och hatt på damerna. Herrarna får rock eller ylleväst och kanske kubb eller stickad mössa. Kubb kallas också plommonstop och var väldigt vanlig i slutet av 1800-talet och kring år 1900.

Det gläder oss att julmarknaden växer för varje år, och det betyder även att behovet av kläder växer eftersom vi ska klä fler medverkande. Vi syr nästan alla plagg här, men inför årets marknad har vi tagit hjälp av en sömnadsfabrik i produktionen. Leveransen har kommit och plaggen är väldigt fina.

Nu har vi haft fullt upp med provningar, vi plockat fram vantar, pälshattar och varma halsdukar, gått igenom folkdräkterna och lagat korgar och borstat skor.

Julen är här, förr än man tror. Välkomna till julmarknaden!

Ett vykort från Skansens första (eller andra) julmarknad ger oss en bild av hur det kunde se ut.

Ett vykort från Skansens första (eller andra) julmarknad ger oss en bild av hur det kunde se ut.